hannah tafvelin holmgren

Då va en av årets jobbigaste dagar här igen, den har kommit samma datum, samma tid och varje år i 6 års tid nu, men de blir lika jobbigt varje gång ändå!
De är ju naturligtvis min underbara lilla mormor tankarna svävar iväg till. Ju äldre jag blir, ju större blir saknaden känns det som. De är många tankar om hur de kunde ha varit, att sitta där i hennes kök, och prata om allt som händer, och allt som hänt.
Förstå ändå hur mke man skulle ha att säga till henne nu, efter 6 år?! Jag har tagit studenten, har skaffat hund (som jag vet att hon skulle älska!) Jag har flyttat, skaffat jobb, har en underbar pojkvän, och allt är sådär bra som det bara skulle kunna vara, ja, allt förutom att hon inte är här. Min älskade älskade mormor.

Första månaderna och året var ju känslan mest bara överjävla mäktig! Den där paniken om att hon inte är kvar, hon som bara försvann ut i ingenting! De är en rätt jobbig känsla man har i kroppen när det händer, speciellt när hon bara va 63 år gammal, de är inte meningen! Nu med åren har paniken mestadels gått över till tomhet.
Dom flesta andra har en mormor, och det är något speciellt med en mormor, en farmor är fantastisk, men en mormor är alltid en mormor, luddrigt och svårt att sätta ord på, men de är så det känns.

Oj vad jag saknar mormor som stod där i fönstret och vinkade till mig och pernilla när vi antingen kom från skolan, eller cyklade hem efter att ha hälsat på. Leendet som som gick från ena örat till det andra. Jag kan mala på i evigheter om hur fantastisk min mormor var, och hur jävla mke jag sknar henne. Men de kommer inte att ta henne tillbaka hit. Däremot så kommer hon alltid att finnas, när jag snart kommer att rista in "mormor" på min arm.

De var allt jag hade att komma med idag, så tack och hej.